EN DRÖM
Drömmen börjar som alla drömmar, i ett tomt mörker. Men sedan börjar något ta form i det undermedvetna, en stor, bred, asfalterad landsväg.
Vid vägens sidor finns bara en grå dimma, kall och formlös. I mitten av vägen går det en streckad gul linje som slutar bortom den dimmiga horisonten.
Det är knäpptyst, jag kan inte ens höra mitt hjärta slå. Jag börjar gå mot vägens osynliga slut, utan någon anledning och utan någon förväntan på vad jag ska hitta där. Jag bara går.
Redan efter en kort stund blir mitt medvetande rastlöst av den oändliga promenaden.
Det kan ha gått flera timmar eller bara någon minut allt ser likadant ut hur länge jag än går. Men så äntligen händer något och bara det faktum att något nytt händer gör min sinnesstämning lugnare. En surrealistisk man kliver sakta ut ur dimman. Hans kropp som är platt som ett papper har starka skiftande färger som jag aldrig sett förut. Hans ögon är stora och svarta med ett bottenlöst djup i. Han har inget hår, inga fingrar på sina platta händer och inte heller någon mun.
Mannen rör sig framåt på ett overkligt sätt. Han stannar när han når den streckade linjen. Ett bra tag står han där som en pappersfigur men tillslut höjer han sina armar och klappar ljudlöst tre gånger med sina fingerlösa händer.
Han tittar på mig med ett utryck som – trots att han inte har någon mun – ser skrämmande ut.
I en svag sista rörelse gör mannen ett korstecken över bröstet, lägger sig platt på vägen och smälter in i asfalten.
Först finns bara ensamheten och tystnaden kvar men bara några ögonblick efter att den konstiga mannen försvunnit tänds ett starkt ljus, som om tusen starka strålkastare riktades mot vägen.
Jag hade inte ens insett att det var becksvart för än ljuset tändes.
Nu, ett första och enda ljud hörs. Det är ett gastkramande ljud. Ett ljud som – om jag kunde – skulle ge mig gåshud. Det klapprande och raspande ljudet av en spindels åtta ben.
Ut ur dimman stiger en spindel fram. Den sorten med tjocka, böjda ben och en stor nätsäck baktill. Den sortens spindel som rör sig på ett sådant sätt att den alltid får mig att skrika, skrika till det inte finns något kvar av min röst.
Varelsen – lika stor som en kanin – kryper sakta fram över marken, fram till mina förstenade fötter. Med ett spetsigt ben river den upp ett långt djupt sår i min nakna vad och börjar glupskt dricka mitt blod.
Jag kan bokstavligt talat känna kraften rinna ur mig. Det enda som hörs är spindelns gulpande och klickande ljud.
Jag hinner inte stå där länge för än ett dussintal nya spindlar dyker upp ur dimman. De här är ljusbruna och har en paddas svullna storlek.
Ljudet av deras missformade, äckliga ben ekar i osynliga högtalare, det är öronbedövande.
De närmar sig i samlade trupper och det låter nästan som om de marscherar.
Varelserna omringar mig, klättrar upp på min orörliga, förlamade kropp förbi den första och största spindeln. De kryper in under min hud, in i mina öron och ögonhålor likt en omvänd barnfödsel.
De river upp stora blodiga sår och rycker bort stora köttstycken.
Jag försöker skrika i ren panik när jag upptäcker att jag – precis som den bisarra mannen – inte längre har någon mun.
Ljudlöst äter varelserna upp mig inifrån och utifrån medans jag i tysthet skriker…
Jag vaknar upp med ett ryck, skrikande och kallsvettig på det svala trägolvet bredvid min säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar